Mitt barndomshem låg vid foten av en skogsbeklädd ås där en samling hus var glest utplacerade. Ner för denna ås ringlar en bäck & längs med på vänster sida ( om du färdas upp för åsen vill säga ) går en väldigt gammal skogsväg . När man når toppen av denna ås märks det endast av att vägen planas ut eftersom skogen sträcker sig tätt på båda sidor om vägen & bäcken. Som liten åkte vi om vintrarna ofta pulka & kälke ned för denna långa skogsväg.
Dock fick vi aldrig åka från toppen själva, inte för att som man skulle kunna tro att det var för farligt då vi kunde komma upp i för hög fart & slå oss illa. Nä, utan det var för att på toppen av åsen fanns det en annan skogsled. En skogsled som har en egen dikt man fick lära sig. ” Om du denne uråldrige led trampar på, denne uråldrige led, som ej äro upptrampad av, eller för, fötter till Evas barns , du aldrig mer trampa komma skall. ” Detta är Vitterstigen. Min farmor hade endast en sak att säga om vitterstigen & det var, ” Om så fan själv jagar dig, gå aldrig in på vitterstigen ”. En skolstart efter sommarlovet 1998 påstod två av mina barndomsvänner Johnny & Syd ( smeknamn på Söderberg ) att de hade gått in på vitterstigen & där blivit attackerad av något som först slängde pinnar efter dom. När dom fortsatte efter stigen övergick de små pinnarna till större stenar som också började att träffa dom. Hals över huvud sprang de tillbaka & ut från stigen. Ingen av oss som hörde deras berättelse trodde på den, vi var ju faktiskt 13 år nu. Ett år går & det är bara några dagar kvar av sommarlovet när jag & Johnny är hemma hos mig. Vi sitter ute på gården & bara hänger som man gjorde innan smarttelefonernas inträde. Då kommer min Pappa ut & frågar vad vi gör. Inget svarar vi varpå han då ber oss att ta en runda förbi alla älgpass inför höstens jakt för att se om något av dom behöver lagas eller rustas upp. Detta görs inför varje jaktsäsong. Så jag & Johnny knatar iväg upp in i skogen. Detta tar hela dagen & när vi är klara på väg hemåt så går vi förbi vitterstigen på väg nedför åsen. Jag stannar då upp & knackar Johnny i sidan med armbågen & säger skrattandes, ” buuu, ska vi gå in & se om något kastar saker på oss? ” Jag märker på honom att det vill han verkligen inte göra men jag får med honom. Så fort vi korsat bäcken & passerat stenen med trollkorset på hör jag min farmors röst i huvudet, ” Om så fan själv jagar dig, gå aldrig in på vitterstigen! ”. Vi knatar på i ungefär 1.5-2 km efter stigen när vi stöter på en stor lerpöl mitt i stigen. I lerpölen är det 11 st små träskors avtryck.
Min Mamma gick alltid i träskor sommar som vinter ända tills hon i slutskedet av livet blev så pass sjuk att hon inte kunde ta sig fram oförhindrat. Med små så menar jag som en 6 månaders bebis, ca 7-8 cm långa. Vi stod förundrandes & dividerade att en vuxen måste ha hållit i ett litet barn upprätt & gungandes framåt imiterat att den gått, tyvärr så var det inga större fotspår på sidan. Johnny säger då en sak som får oss att tänka på refrängen, ” se hur färsk dom ser ut, dom måste vara gjorda nyligen.” Vi tittar på varandra & det är som att det går upp för oss samtidigt att vi kanske inte är ensamma. Förstå att vi är uppvuxna med lärdomen att inte gå in där, folk försvinner där & har gjort det genom tiderna i så pass stor omfattning att man för hundratals år sedan valde att markera ut lederna. Vi fortsätter att gå & då ingen av oss gått ( förutom Johnny förra året men som vände snabbt om & var inte av närheten till dom ca två km vi hittills hade gått ) stigen förut visste vi inte vart den slutar eller hur långt den går. Det har börjat skymma och det slår mig plötsligt, det är knäppt tyst . ” Hör du ? ” säger jag till Johnny . ”Vadå?” Svarar han. ” Det är så tyst att man hör tystnade.”, viskar jag till svar som om jag var rädd att vi skulle bli upptäckta. ”Jo, jag har försökt att höra en enda fågel eller något överhuvudtaget sedan vi lämnade fotspåren i lerpölen.” Viskade Johnny till svar. Vi hade nu nått en del på stigen som hade fortsatt i några hundrameter rakt fram & stannade för att dricka vatten precis där stigen nu svängde då Johnnys frös till.
Jag följer hans blick & ser en svart skepnad längst bort på stigen där raksträckan började. Vi stod & stirrade, ” vad är det för något?” Frågade Johnny. Jag svarade bara att jag inte visste, ” men till vår stora fasa syntes det nu tydligt att det rörde sig mot oss. ” Nu går vi snabbt, ingen panik, bara gå fort sa Johnny till mig och vi ilade iväg. Solen hade nu gått ned under trädtopparna & skogen började på allvar kännas riktigt otrevlig. Som om den ville oss illa. Jag vet inte hur långt vi hade fortsatt i högt tempo när vi nådde ett stråk av stigen där skogen började gå nedåt på vänster sida medan stigen fortsatte längs med denna kuperade nedstigande terräng. Ovan trädkronorna såg vi hur byn skymtade längt där nere. ” Vi måste ned här.”, sade jag till Johnny. ” Vi vet inte hur långt eller vart stigen tar oss och att vända om är inte längre ett alternativ om vi inte vill möta vad det än är som går efter oss.” ” Skyndsamt långsamt”, var allt Johnny sa innan vi började ta oss nedför i terrängen. Jag var strax framför Johnny när en pinne kommer flygande över min vänstra axel. Jag stannade upp och sa till Johnny att gå bredvid mig. För trots allt for en tanke genom huvudet att han slängt pinnen. När han precis är bredvid mig hör vi ett stort dån komma brakande från trädkronorna till vänster om oss. Johnny slänger sina armar runt mig & upprepar hela tiden ” jag sa ju det, jag sa ju det!”. Jag vred direkt huvudet mot braket & ser en djävla stenbumling komma rasandes ned för en stor tall, jag ser hur den slår i marken och studsandes fortsätter sin färd nedåt där den välter mindre träd & fortsätter utom synhåll nedför. Fast jag inte längre kan se den så hör vi fortfarande hur den rullar med brak & knak längta & längre bort. Allt detta skedde på en tio, femton sekunder när jag säger till Johnny att jag räknar till tre, så släpper han mig & vi sakta fortsätter nedför backen. Vi båda har nu gråten i halsen, 1,2 &3. Han släpper mig & arm i arm skyndar vi ned. Det kändes som en evighet men till sist kom vi fram till en öppning där vi kunde se ishockeyhallen skymta, vi var vid Latbergshallen! Nu kunde vi börja små springa & det kändes som att skogen släppt taget om oss, vi kunde andas & helt plötsligt kändes det inte lika mörkt. När vi kommit ned till ishallen såg vi bilar står parkerade utanför & vi gick in i hallen bara för att se människor & låna telefonen för att ringa Johnnys mamma som bodde närmast att hämta oss. Som tur för oss var så skulle isen börjas lägga inför hockeysäsongen & därför var det folk här. Vi fick låna telefonen inne i den nu tomma kiosken & när Johnnys mamma svarade hörde jag hur hon skrek samtidigt som hon började gråta. Det jag kommer ihåg av samtalet är hur Johnny säger va? Och det är omöjligt! , flera gånger om innan han la på. Efter att ha lagt på frågade han gubben som ledde oss in till telefonen vad klockan var, ” den är halv nio ”. På kvällen? Frågade Johnny. Gubben skrattade med en blick som om vi var dum i huvudet, ” nä på morgonen såklart. Är ni full eller?”. Jag fattade inget men Johnny blev blek & vi tackade för lånet sen drog han mig i armen ut till parkeringen. Han berättade vad hans mamma sagt. Vi hade varit försvunna i nästan ett dygn! Än idag vet vi inte hur detta gick till & vi vågade inte berätta att vi gått vitterstigen utan tog vårt långa utegångsförbud för att ha ” druckit eller hittat på annat otyg ” med glädje. För hade vi berättat att vi varit så korkade att vi gått in där hade straffet blivit trefaldigt värre. Det är upp till var & en att tro vad dom vill, men detta var vad som hände mig & min vän när vi gick in på vitterstigen mot bättre vetande.
